The crib story

Höll bokstavligt talat på att bli galen igår. Lillkiddon somnar så snällt i vår säng vid åtta-tiden. Bra nu sover hon, då kan jag lyfta över henne till sin säng. Försiktigt, försiktigt. Så, nu ligger hon i sin sköna säng. *slänga med huvudet. Knöla lite med näsan. Gnälla. Högre. Och högre. Vaken!* Jaha, då var hon vaken då. Samma sak igen. Söva söva. Barn somnar. Barn vaknar sekunden man lägger ner henne i sin säng. Vad är grejen??!! Tillslut blev jag så trött på det så jag lät henne sova kvar i vår säng, då var klockan halv tio. Berättelsen slutar tyvärr inte här. Lillkiddon vaknar sen typ en gång i halvtimmen (så där lagom att man precis har somnat mellan gångerna) fram till tolvtiden. Varav en gång med ett vrål. Hon skriker aldrig på nätterna, men nu skrek hon verkligen. Vad är fel?? Många scenarier i huvudet:

• Hon har inte ätit MiniForm på några dagar. Kan det vara det? (även om jag trodde att hon inte skulle behöva äta det nu)
• Hon har börjat med gröt på kvällarna (för att bli mätt och belåten så att hon inte skulle vakna för den sakens skull). Kan det vara jobbigt för hennes mage att jobba med?
• Blir hon extra lättväckt nu när vi har börjat försöka lägga henne i sin säng...typ som om hon vet om det...(hon sov ju som en prinsessa innan).

Jag man kan ju undra...På dagen sover hon däremot bra now a days. Kanske är det så att hon helt enkelt har bestämt sig för att testa tvärtom. Sova dåligt på natten. Sova bra på dagen. Who the hell knows, men frustrerande är det. Sen tycker jag att allas barn sover så bra i sina sängar, varför gör inte vår skrutt det då? Men man ska ju inte jämföra förstås. Hon har ju bara krånglat två kvällar, så kanske det bara är en övergångsgrej (?).

Kan man dra ett täcke över sig och lyfta bort det när hon börjat sova i eget rum? :)