Ett hejdå

Det känns som om jag har sprungit maraton i helgen. Känner mig helt utpumpad. Det har varit tungt, jobbigt, stressigt, oroligt men samtidigt skönt, mysigt, roligt och stämningsfullt. I fredags sa vi hejdå till mormor. Finaste lilla mormor. En mormor som bakade bullar och bröd. En mormor som läste sagor. En mormor som skrattade mycket. En mormor som alltid tyckte att vi barn skulle vara sams. En mormor som hade rå humor och älskade ironi. En mormor som tog hand om sin familj i vått och torrt. Världens B Ä S T A mormor. Jag satt och fingrade på mormors fina pärlhalsband under begravningen, samma halsband som jag hade på mig när jag gifte mig, och det kändes lugnande på något vis. Som att det var mormor som sa Jaja, gråt du, men jag finns ju alltid hos dig.

Pappa skrev en sådan fin text i mormors dödsannons:

Tack lilla mor för åren som har gått
Tack för all kärlek och ömhet vi har fått
Dina ögon har slutits i ro
och vi vill gärna hoppas och tro
att du i himlens förlovade land
kan fatta fars och Hasses utsträckta hand