Ser hoppet

Den här veckan alltså!
Vi har inte varit förkylda sen innan jul, men förra veckan blev Storkiddon sjuk. Var dock rätt smärtfritt och gick över fort (envis hosta kvar bara). Men då blir Lillkiddon sjuk istället. Täppt i nosen. Svårt att sova. Gnäll. Gnäll. Gnäll. En natt skrek hon så fort man la ner henne...efter den sömnlösa natten ringde vi vårdcentralen då vi misstänkte öroninflammation. Och yes. Vi kom hem med kåvepenin som ska ges tre ggr dagligen. Sjuk ogott tycker Lillkiddon.

Att ha en unge som gnäller och gråter dagarna i ända tär sönder en trött mamma. Pappan har dessutom jobbat mycket. Så klart. Som grädde på moset så fick jag också en förkylning. Blir lätt så när man torkar snor och små munnar nyser på en.
Men.
Nu är Lillkiddon bättre och har sovit hela natten utan att vakna. Så himla mycket tacksamhet i det! Vår lilla glada tjej är tillbaka! Och mamman också. Snart. Halsen bränner fortfarande, men jag jobbar på det.

En anan grej. Lillkiddon går och går! Hon har ju traskat ett tag nu, men då har det varit en meter hit och en meter dit. Nu väljer hon mer och mer att gå framför att krypa. Stor hon blir!