Tycker du som jag så rider vi - för då känner jag mig fri

Och så kom kvällen som Storkiddon har väntat på en hel vecka!

Vi hämtade upp Elin efter middagen och styrde mot Siljansnäs.

Där, i en lummig hage står söta Leo och väntar på oss.

Eller ja.

Först hittade vi honom inte för han hade gömt sig i buskarna...men sen! :)

På med hjälm och väst, hämta grimma och grimskaft. 

Ut i hagen och ropa på Leo.

Den fina indianhästen kommer gåendes, stannar framför Elin och Rasmus och sänker sitt huvud.

Elin berättar för Rasmus hur hästar hälsar.

- Blås lite försiktigt i hans näsborre. Ser du, han blåser tillbaka på dig då!

Mysigt!

Sen ryktades det, skrapades hovar och kammades svans.

Sadla och tränsa.

Nu är vi redo!

Vi tog en promenad ute på byn - så himla mycket mygg så vi skippade skogen.

Rasmus fick lära sig hur man stannar en häst, och hur man får den att gå igen.

Snälla Leo gjorde precis som Rasmus sa att han skulle göra.

Trava - det gjorde de också!

Duktig Storkiddo!

Duktig häst! 

På vägen tillbaka fick Rasmus rida själv, utan att Elin höll i grimskaftet.

Man såg hur ögonen lyste av lycka på ungen!

Även nu, utan Elin så fick Rasmus Leo att stanna när han höll tillbaka tyglarna.

Han svängde när han drog i respektive tygel också - otroligt häftigt tyckte Rasmus!

Detta är kvalitetstid med stort K.

Vi hade en otroligt mysig kväll tillsammans.

Tråkigt nog flyttar Elin imorn...

Bara tillfälligt, i ju för sig. Hon kommer tillbaka i vår...men ändå. 

Trist!

I vår får vi träffa Leo igen!

Tills dess får ridskolans hästar duga :)